Den fulaste formen av fröjd

Om den fulaste formen av fröjd
Handlar följande lilla vers
För visst får en väl inte va nöjd
När en ser på nån annans pärs?

När en lämnar två trötta glin
Som trots nyvakenhet samarbetar
Och en nånstans i periferin
Ser hur annan förälder stretar

Med en skrikande, trotsande pilt
Som har vaknat på helt fel sida
Och gråter och fäktar vilt
Och en ser hur föräldern lida

Och en tänker ”det är inte jag”
Och tackar sin lyckliga stjärna
För att just denna enda dag
Var det inte mot mig nån spjärna

Reaktionen borde va empati
Med den stackars föräldern en ser
Visst borde en ta parti?
Men en går därifrån och ler

Ingen tid att spilla, följ mig eller gilla 🙂

Ett löfte om svar på livets mysterium

Jaha, då var klockan nio
Och boysen har somnat till slut
Det tog som en fullängdsbio
Innan jag ur rummet gick ut

Jag satt och läste saga
Till ljudet av kiknande skratt
De till storyn fick bidraga
Och skojade om ditt och om datt

Vi pratade om smörgåspålägget
Det var faktiskt riktigt nice
Storebror om hönan och ägget
Och lillebror mest om bajs

När lillebror somnat för natten
Ville storebror i samtal förbli
Han släppte skojet och skratten
För en stund av filosofi

Då kom frågor som är så stora
Om ursprung och oändlighet
Att man kan sig i dem förlora
Ty svaren finns ingen som vet

Och när vi en stund fått resonera
Han valde att vända sig om
Jag satt kvar en stund och fundera
Fram tills hans tunga sömnandning kom

Jag insåg att dessa frågor
På vilka jag själv mycket tänkt
Nånstans längs vägen blivit plågor
Som jag därför ej mer tanke skänkt

Ja, att åren fått nedslipa
Mitt sökande efter svar
Att behovet att världen begripa
Är inget jag orkat ha kvar

Då kom en uppfriskande tanke
Om föräldraskapets logik:
Om jag nu ej lagt till min manke
Att greppa om livets mystik

Så kommer jag inte undan
För nu i föräldraroll
Blir detta som andra rundan
Och nu förväntas jag ha koll!

Så när barnen om livets gåta
Vill prata och söka svar
Kommer ingen mig förlåta
Om jag ej orkar stanna kvar

Och skulle då ni, mina vänner
Ha varit lika lata som jag
Och släppt taget om frågor ni känner
Är svåra och ger obehag

Om ni då kan tänka er vänta
Ni som läser min grötrimslyrik
Så kan ni rätt snart er förvänta
Ett rimsvar på livets mystik

Ingen tid att spilla, följ mig eller gilla 🙂

The digital paradox

Testade vingarna på engelska häromdagen…

While new and groundbreaking technique
Gives you a more global work week
With coffee’s and tea’s
With friends overseas
Giving you a global sneak peek

It poses some questions for me
In the long run I’m curious to see
If communication
Through this automation
Might lose nuances of esprit?

Millenniums of utilization
Of our full configuration
With gestures and pose
Face, voice, hands and toes
we’ve reached a detailed calibration

Which to some extent includes presence
To get to the absolute essence
Where communication
Becomes co-creation
Of our intellectual quintessence

So, looking at the current hype
Of tools such as Tinder and Skype
Can we verify
That we clarify
What we mean before we “left swipe”?

Or do these new channels of reach
leave us with less channels of speech
where only through wording
we will be left herding
Our human bond, risking to breach?

Or am I just old and boring
Is there really no use ignoring
Extended foundation
For communication
Should I stop nagging, start exploring?

Ingen tid att spilla, följ mig eller gilla 🙂

Principspiralen

Jag har en väldigt envis del
Som håller på principer
En del av dem är rakt av fel
Till och med jag begriper

För den skull ska ni inte tro
Att jag på dem då släpper
Ja, på sin höjd det händer nog
Att jag till truten täpper

Och låtsas att jag håller med
När nån dem motbevisar
Med huvet lite lätt på sned
I tystnad jag avvisar

Och håller kvar principen fast
Som jag ju vet är galen
Sen ligger det mig själv till last
I felprincipspiralen

Vad är det då som gör att jag,
Helt fri från pragmatik
Kan vägra lyssna på förslag
Trots påtaglig logik?

Jo, jag har efter analys
Funnit tre element
Som gör att hjärnan min mest brys
Med fler motargument:

Det första handlar om behov
Att ej låta mig styras
Det sätter rimlighet på prov
Och egna val bedyras

Det andra är nog min stolthet
Som sätter sig emot
Att någon bättre än jag vet
Det ser jag som ett hot

Det tredje är stabilitet
Som jag mig tror behöva
Min ändringsobenägenhet
Kan mig ibland bedröva

Och även om jag nog ibland
Princip ifrågasätta
Så är det svårt i efterhand
Att rättesnöre rätta

Effekten av det här ihop
Är en tydlig profil
Som ej lätt faller i fallgrop
Och är ganska stabil

Som inte kappan fort har vänt
När vindvändning är hel
Som är stabil och konsekvent
Även när jag har fel…

Ingen tid att spilla, följ mig eller gilla 🙂

Hustomten…

Februarionsdagens kväll är här
Mörkret runt husen är tätt
Sedan åtta jag ensam vaken är
Står här och viker tvätt
Frun och barnen somnade snabbt
Nån lillelördagsstämning finns här knappt
Sån är barnsfamiljsmekanismen
Och den krassa diskbänksrealismen

Står där så grå vid tvättstugedörr
Grå mot en nytvättad driva
Tvekar som många kvällar förr
Vill ej stryka, vill hellre skriva
Tittar mot högen där skrynkliga plagg
Ligger som smärtsam samvetstagg
Lägger ner telefonen besviken
Var är vardagsromantiken?

Prokrastinerar så gott jag förmår
Skriver en tredje vers
Samvetet som en bakfylla slår
Av överjag skärpning begärs
”Passa nu på när du ensam gå
Rimmen får så mycket tid ändå!”
Kan ej längre med rimmade dikter
Undvika vardagliga plikter…

Ingen tid att spilla, följ mig eller gilla 🙂