Grötrimliga minnesanteckningar från småbarnslivets mikropauser
När en ser någon annan bära
Samma skjorta som en själv har
Ja, då kan en nästan svära
På att skjortan ny karaktär tar
Har en tur bärs den av någon hivig
Och vinner i värde direkt
Situationen kan dock bli knivig:
”Kan jag bära den lika fräckt?”
Har en otur bärs den av nån sjaskig
Med kulmage och med mjäll
Då blir recensionen taskig
Och skjortan känns inaktuell
Ja, på slika grubblerier jag glänta
Och skriver en liten harang
När jag på yngste sonen vänta
På IKEAs lunchrestaurang…
Jag är inte traditionellt maskulin
Sitter hellre med ett rim och ett glas vin
Än att på en sportmatch gå
Dricka bärs och heja på
Skrika gällt om hur de bränner strategin
Men nånstans därinne i mitt inre rasa
Lidelse som ibland får mig att förfasa
Ty hur mycket jag än vill
Kan jag inte sitta still
Om jag får en chans att tända upp en brasa
Det är något med just eld som fascinera
Som får mig att bara vilja elda mera
Och om jag får en fullmakt
Att vara dagens eldvakt
Kan jag enkelt mina barn helt negligera
Och jag undrar om min tydliga passion
Är en manlighetens manifestation
Eller är det bara så
Att jag när jag eldar få
Barnfri tid och chansen till kontemplation?
Detta rim skrevs för två år sen idag, men oron är fortfarande densamma…:
Jag har inte tänkt så mycket på det där
Men nu är den stora stunden faktiskt här
Det är dags att släppa taget
Och nu möta obehaget
I att inte alltid vara sonen när
Våran lekplats är typ 30 meter bort
Det känns långt bort men jag vet att det är kort
Där går han och plockar sniglar
Och dem mot varann uppviglar
Men min oro är av en helt annan sort
Och det obehag som gnager inom mig
Handlar inte om att han ska skada sig
För trots att hans fantasi
Kan bli ganska vild och fri
Är min oro faktiskt kopplad mer till dig
För vem du som går förbi är jag ej vet
Som ser honom leka där i sorglöshet
Och i slutet utav dikten
Kom den sorgliga insikten:
Jag har tappat tron på en hel mänsklighet!
Men en ljuspunkt där mitt i min cynisism
Som fått mig att med mitt jag känna en schism
Kanske handlar det om rollen
Och att släppa på kontrollen?
Är det vanlig, enkel tvångsneuroticism?
Trimmer inköpt, håret kort
Hela burret trimmats bort
Fåfängan skrek ”snälla,nej!”
Snålheten sa ”Tyst med dig!”
Hade jag mints historiken
Visste jag: jag blir besviken
Snålheten är dock rätt lömsk
Visheten orimligt glömsk
Därför det mig ej förvåna
Att snålheten vishet håna
Och elakt bedra
Igelkott blir jag
Visheten senkommet minns
Att andra lösningar finns
Fåfängan ynkligt gråter
Men jag mig själv förlåter
Slaget är avgjort
Snålheten vann stort:
Sparat femhundra spänn
Det här kommer jag göra igen!
Nu blåser havets friska vind
ifrån sydväst
Och smeker Diktafånens kind
av alla vindar bäst!
Till Ven, till Ven
till sol, ledighet och bara ben
Till Ven, till sol,
Med bara ben
Till Ven!
På snitslad led är livet fritt,
ej trives tvång,
När havet mumlar, grönt och skitt,
Helt fullt av alg och tång
Till Ven, Till Ven
Min sommarferie gör entrén
Till Ven, till sol,
Nu åker en,
Till Ven!
Svälj härligt, alkoholfri öl, svälj i vindens dust,
Flyg fram med fröjd mot ferie säll
i stundens högsta lust!
Till Ven, till Ven
till sol, ledighet och bara ben
Med sol, till Ven,
Med hjärtats lust,
Till Ven!