Med stadens mest svårsövda två…

Med stadens mest svårsövda två
Jag delar min adress
Måste erkänna då
Att det skapar en hel del stress

Det är trots det kul när nån frågar
Och vi tackade ja förstås
Till om grannarnas tvenne pågar
Ikväll kunde sova hos oss

En märkte viss nervositet
Kring om detta skulle gå bra
Det är annorlunda ni vet
Att umgås när det är da’

Och det syntes så smått i gester
Att en osäkerhet sig spred
Kring det där med att vara nattgäster
Allteftersom kvällen led

När vi till slut kom till den tid
Då lek mot vila skulle bytas
En nattgäst låg och sov bredvid
När de andras skärmtid måste brytas

Min förstfödde och storebrodern
Till nattkvarteret lydigt följde
En saknad av fadern och modern
Bak allvarlig min han höljde

Han bökade runt godtyckligt
Och fann till slut sömnposition
En halvtimme senare jag lyckligt
Lämnade rummet i tron

Att de bägge nu törnat in
Och att detta varit en succé
Jag var nöjd och ljus i sinn
Ända tills min son följde med

Och när vi till köket sen vandra
Och min frustration var stor
Då möttes vi av två andra:
Han moder och hans lillebror

Så satt vi där alla fyra
En stund för att samla energi
Sen fick de båda bedyra
Att de nu genast trötta ska bli

Och nu ligger jag bredvid en
Och rimmar frustrerat en vers
Medans modern i nattlampans sken
Med den andre lider samma pärs…

Läggning, läggning är min arvedel

Vissa poeter kan med språket beskriva starka, mörka känslor. Likt dem en kan känna under en lång, tuff läggning efter att en känt att en bjudit på det bästa av sig själv. I-landsproblem, jovisst men likväl äkta känslor i stunden. Ursäkta min banala travesti, herr Lagerkvist, och till dem av er som tolkar bokstavligt, släpp det. Även i detta försök att beskriva ångest finns ett visst mått av självdistans och försök till humor, annars skulle aldrig rimmet hamna här…:

Läggning, läggning är min arvedel
Min uppgift svår
att hjälpa gli på färden

Nu yvar trötta gli
mot nattens grova hand
Nu knaka fogarna
av glinens fröjder
Så argt mot sovrummets
förkrympta valv
jag stirrar kallt,
frustrerat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner sängens vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot hårets slitna testar

Ack, mina naglar biter jag från fingrarna,
mina skinkor river jag såriga, ömma
mot pall av aspeträ,
mot barnstim jag tar spjärn
och mot de många orden!

Läggning, läggning är min arvedel,
Min uppgift svår
Att hjälpa gli på färden

Färdigrest, men inte helt färdiggnällt…

Har nu landat, ca 5h 30 min sent. Tack till er som orkat följa mitt rimmade gnäll. Lämnar er med en sista gnälltravesti 😊

Ja visst gör det ont när flyg är sena
Varför skulle annars resenären gnälla?
Varför skulle all vår längtan hemåt
Bindas inom oss och i bröstet svälla?
Redo var ju kroppen att åka hemåt
Vad är det för strunt som tära och förstöra
Ja visst gör det ont när flyg är sena
Ont för den som gnäller, och för den som måste höra

Inte ens en kall liten bira…

Inte ens en kall liten bira
Inmundigad helt utan stress
Får tiden att accelerera
Eller dämpar min väntanstristess

Inte ens en kall liten bira,
Trots att klockan ej ens slagit fem,
Trots förseningsersättning från flygbolag
Så längtar jag nu bara hem…

Väntan…

Säkerhetskontrollens kö är lång
Varm så en nästan kan svimma
Vaktens min är auktoritärt vrång
Det här kommer ta mer än en timma
Att vänta i kö är oerhört trist
Men en har det bättre än den står sist
När all denna väntan är över
En öl garanterat jag behöver