Diktafån

Jag älskar mina barn, men min gud
Varför har du mig övergivit?
Hur kan deras känsla för ljud
Så okalibrerad blivit?

Okej att de föds utan språk
Och då måste jollra och skrika
Och okej ibland när det blir bråk
Och de ej med en tum vill vika

Men en helt vanlig vardagskväll
När vi sitter vid middagsbordet
Varför är barnrösten så gäll?
Varför höjer de den för att få ordet?

Och varför, kan jag ej förstå
Höjs rösten nåt så rent otroligt
När de leker och skojar och så
Och egentligen har ganska roligt?

Och varför trots att de ej än har vett
Är det barnen som ordet fördela?
Och varför går flabben i ett
När de ej har nånting att meddela

Och varför allt skrik och ståhej
Som allt annat överrösta
Långt efter att de slagit sig
Och en redan är där för att trösta?

Ja, dessa ständiga ljud
Från den nyaste generationen
Långsamt tunnar ut min hud
Och pressar blodcirkulationen

Med öron som blodiga sår
För mig är den klena trösten
Att om blott en tre-fyra år
Har de utvecklat den inre rösten

Jag älskar mina barn men lite tröga är de allt
De är knappt en meter höga men ändå räknar de kallt
Med att slå mig i armbrytning, i springtävling, brottningskamp
Med att jag ser mellan fingrarna med alla övertramp
Med att jag ska tro dem när de säger händer fått en tvätt
Med att jag tycker att kurragömma inte är så lätt
Med att när jag pratar kan de enkelt resa sig och gå
Medans de när de vill säga nåt alltid ska lyssnas på
Med att skuld undvikes genom orden ”det var inte jag”
Även när de är mitt uppe i sitt senaste tilltag

Men nånstans kanske de visualiserar framtiden
Kanske redan listat ut att det de säger gäller sen
Ty såklart de kommer en dag vara snabbare än jag
Och utveckling över tid är de blir starka, jag blir svag
Och att jag ska lyssna, inte de en självklarhet ju bli
Om man ser till relationens inbyggda asymmetri
Ty för mig är de det viktigaste, bästa i vår värld
Men för dem är jag en första anhalt på en livslång färd

Så måhända att de verkar lite tröga då och då
Men rätt mycket talar för att de klart mer än jag förstå
Är orakel som har förutsagt en framtidens logik
Som jag ej kan se på grund av vardagsstress och logistik
Och en dag när de har flugit ut och skaffat vuxenliv
Kanske sitter jag och läser gamla rim som tidsfördriv
Kanske fastnar vid just denna vers mitt gamla, trötta öga
Kanske inser jag tillslut att de ej alls var särskilt tröga…