Månad: februari 2019

Publicerat

Sånt skriver de ganska sällan om…

Ibland rinner musten ur en
En blir till en trött och sur en
Sånt skriver de ganska sällan om
I finlitteraturen

Ibland orkar en inte städa
Eller plocka fram sin strykbräda
Men ej heller sånt en ofta se
I utgivna verk framträda

Att nån viktig karaktär
Slår sig ner bara sådär
Och ingenting gör, inget tar sig för
Och att detta handlingen bär

Ej heller i verk med klass
Omskrives när nån går på dass
Och blir sittande kvar med mobilen i hand
Och låtsas att magen är kass

En kan välan tycka såklart
Att det är rätt uppenbart
Att just dessa livets mellanrum
Ej är av så läsvärd art

Men ändå jag tänker uppgivet
Att detta ej blir så omskrivet
Att de ej lyfts fram är faktiskt en skam
De är ju en del av livet

Slikt sitta jag här och fundera
Och apatiskt prokrastinera
Nåt nyttigt jag bort, men ej fått gjort
Till förmån för att vegetera

Publicerat

Ljug mig en saga lillebror…

Efter en närapå utomkroppslig upplevelse då lillebror med en penna i handen och tusch på både fingrar och i ansiktet skulle förklara att det inte var han som ritat på vårt teak-soffbord, kom jag att tänka på en gammal Ferlindikt som jag ”situationsanpassade” lite:

Ljug mig en saga lillebror
Jag älskar ljugna sagor
Skyll dina hyss på storebror
Gör storyn i nya upplagor

Lägg till din manke, att vi ser
Hur du skulden i handlingen fånga
Sagan gör att vi förstår allt mer
Och får svårare att bli vrånga

Publicerat

Öronbedövande klagosång

Jag älskar mina barn, men min gud
Varför har du mig övergivit?
Hur kan deras känsla för ljud
Så okalibrerad blivit?

Okej att de föds utan språk
Och då måste jollra och skrika
Och okej ibland när det blir bråk
Och de ej med en tum vill vika

Men en helt vanlig vardagskväll
När vi sitter vid middagsbordet
Varför är barnrösten så gäll?
Varför höjer de den för att få ordet?

Och varför, kan jag ej förstå
Höjs rösten nåt så rent otroligt
När de leker och skojar och så
Och egentligen har ganska roligt?

Och varför trots att de ej än har vett
Är det barnen som ordet fördela?
Och varför går flabben i ett
När de ej har nånting att meddela

Och varför allt skrik och ståhej
Som allt annat överrösta
Långt efter att de slagit sig
Och en redan är där för att trösta?

Ja, dessa ständiga ljud
Från den nyaste generationen
Långsamt tunnar ut min hud
Och pressar blodcirkulationen

Med öron som blodiga sår
För mig är den klena trösten
Att om blott en tre-fyra år
Har de utvecklat den inre rösten

Publicerat

Maktlös och aningslös

Jag är relativt intelligent
Om en nu får ta sig ton
Men det är inte mycket bevänt
Med min kunskap om motorfordon

Jag är därmed totalt medioker
När saker och ting gått på tok
När jag hör konstigt ljud när jag åker
Känner jag mig allt annat än klok

Det blir till att meken ringa
För att utröna vad som står på
I samtalet brukar jag mig tvinga
Att ställa en fråga eller två

För att han ej ska vilseleda
Och hitta på bilen fler fel
Jo, för här är det ordning och reda
”Ja han förstår nog en hel del!”

Men klart att han genomskådar
Att jag inte fattar ett jota
Men mitt engagemang bebådar
Att han inte får salta min nota

Så säger jag när jag lämnar
”Du får slå mig en pling om du ser
Något som ser fel ut, och du ämnar
Att med bilen göra nåt mer!”

Och tro fan att han telefonerar
Och säger nåt jag ej förstår
Om nåt viktigt som inte fungerar
Och ett tvekande ”ja” han får

Sen kommer jag dit och hämtar
Och bilen är åter ok
Jag ser summan på notan och flämtar
Och kör hem och tackar för mig

Och kanske var allt som han gjorde
Nödvändigt för min säkerhet
Ja, kanske att jag faktiskt borde
Vara tacksam för hans noggrannhet

I tysthet jag därför mig nöjer
Med att pröjsa hans nota exakt
Sen hoppas jag att det dröjer
Innan vi åter ska ha kontakt

Publicerat

En insikt om tröghet

Jag älskar mina barn men lite tröga är de allt
De är knappt en meter höga men ändå räknar de kallt
Med att slå mig i armbrytning, i springtävling, brottningskamp
Med att jag ser mellan fingrarna med alla övertramp
Med att jag ska tro dem när de säger händer fått en tvätt
Med att jag tycker att kurragömma inte är så lätt
Med att när jag pratar kan de enkelt resa sig och gå
Medans de när de vill säga nåt alltid ska lyssnas på
Med att skuld undvikes genom orden ”det var inte jag”
Även när de är mitt uppe i sitt senaste tilltag

Men nånstans kanske de visualiserar framtiden
Kanske redan listat ut att det de säger gäller sen
Ty såklart de kommer en dag vara snabbare än jag
Och utveckling över tid är de blir starka, jag blir svag
Och att jag ska lyssna, inte de en självklarhet ju bli
Om man ser till relationens inbyggda asymmetri
Ty för mig är de det viktigaste, bästa i vår värld
Men för dem är jag en första anhalt på en livslång färd

Så måhända att de verkar lite tröga då och då
Men rätt mycket talar för att de klart mer än jag förstå
Är orakel som har förutsagt en framtidens logik
Som jag ej kan se på grund av vardagsstress och logistik
Och en dag när de har flugit ut och skaffat vuxenliv
Kanske sitter jag och läser gamla rim som tidsfördriv
Kanske fastnar vid just denna vers mitt gamla, trötta öga
Kanske inser jag tillslut att de ej alls var särskilt tröga…