Jag älskar mina barn, men min gud
Varför har du mig övergivit?
Hur kan deras känsla för ljud
Så okalibrerad blivit?
Okej att de föds utan språk
Och då måste jollra och skrika
Och okej ibland när det blir bråk
Och de ej med en tum vill vika
Men en helt vanlig vardagskväll
När vi sitter vid middagsbordet
Varför är barnrösten så gäll?
Varför höjer de den för att få ordet?
Och varför, kan jag ej förstå
Höjs rösten nåt så rent otroligt
När de leker och skojar och så
Och egentligen har ganska roligt?
Och varför trots att de ej än har vett
Är det barnen som ordet fördela?
Och varför går flabben i ett
När de ej har nånting att meddela
Och varför allt skrik och ståhej
Som allt annat överrösta
Långt efter att de slagit sig
Och en redan är där för att trösta?
Ja, dessa ständiga ljud
Från den nyaste generationen
Långsamt tunnar ut min hud
Och pressar blodcirkulationen
Med öron som blodiga sår
För mig är den klena trösten
Att om blott en tre-fyra år
Har de utvecklat den inre rösten