…eller i alla fall för minnen därav…
När en går på barnkalas
Föräldrarollen blir knas
För trots en är med
Vill en lämna ifred
Och se barn leka på i full gas
Och för glinen är det också skumt
Och känns nog både udda och dumt
Att ens far ska se på
När en leker och så
Medan han sitter där helt stumt
Så då blir allt som lite teater
För båd åskådare och krabater
Det blir lätt att de tveka
Om hur de då ska leka
Trots att de ju är kamrater
När en sen lägger socker därtill
Så att ingen kan sitta still
Blir det helt ohållbart
Det står tydligt och klart
Att de små inte gör som en vill
En aspekt som då bör föras fram
Och som icke får komma på skam
Är att fotografi
Utav bölande gli
Gör sig dåligt på instagram
För att ansats ej ska va förspilld
I en grupp båd osäker vild
Regissera en bör
Barns och vuxnas humör
Så det ser lyckat ut på bild
Det kan kännas som pärlor för svin
Skattjakt, tårta, ballong, serpentin
När gäst och jubilant
Svinar på helt flagrant
Och ej ser nerlagda energin
Men om bildsessionen rätt fungera
Kan den hjälpa att manipulera
”Kolla här, vilken fest!
För båd dig och din gäst!”
Bilder en lyckad fest vidimera
Genom glorifierad lins
Nya minnen med guldkant spinns
Oetiskt, må va hänt
Men har du nån gång känt
Tveksamhet inför saker du minns??