Jag har en väldigt envis del
Som håller på principer
En del av dem är rakt av fel
Till och med jag begriper
För den skull ska ni inte tro
Att jag på dem då släpper
Ja, på sin höjd det händer nog
Att jag till truten täpper
Och låtsas att jag håller med
När nån dem motbevisar
Med huvet lite lätt på sned
I tystnad jag avvisar
Och håller kvar principen fast
Som jag ju vet är galen
Sen ligger det mig själv till last
I felprincipspiralen
Vad är det då som gör att jag,
Helt fri från pragmatik
Kan vägra lyssna på förslag
Trots påtaglig logik?
Jo, jag har efter analys
Funnit tre element
Som gör att hjärnan min mest brys
Med fler motargument:
Det första handlar om behov
Att ej låta mig styras
Det sätter rimlighet på prov
Och egna val bedyras
Det andra är nog min stolthet
Som sätter sig emot
Att någon bättre än jag vet
Det ser jag som ett hot
Det tredje är stabilitet
Som jag mig tror behöva
Min ändringsobenägenhet
Kan mig ibland bedröva
Och även om jag nog ibland
Princip ifrågasätta
Så är det svårt i efterhand
Att rättesnöre rätta
Effekten av det här ihop
Är en tydlig profil
Som ej lätt faller i fallgrop
Och är ganska stabil
Som inte kappan fort har vänt
När vindvändning är hel
Som är stabil och konsekvent
Även när jag har fel…