När barnen verkar trötta
När klockan slagit sju
Då tittar vi glatt på varann jag och min kära fru
Sen går vi in och lägger
Och upptäcker rätt snart
Att barnen ej kan somna trots vi boken har läst klart
När de tvärtom är pigga
Och ej lagda vill bli
Vår ögonkontakt då har inslag av melankoli
Sen tas initiativet
Och barn får hänga på
Och innan nån vet ordet av de sover båda två
Jag stundom har funderat
Om varför det är så
Är vi helt värdelösa på att känna av dem två?
Eller så kan det vara
Att vi har känt helt rätt
Men att de jävlas för att de vår ögonkontakt sett?
Vad som är rätt och riktigt
Har ingen konklusion
Kass omdöme känns inte bra, jag tror konspiration!