Säg var det så när vi var små
Att målet för de stora
Var att julafton skulle gå
Utan att vi humöret förlora?
Eller var det som jag tror mig minnas
Att dagen var helt magisk
Och att denna dag kunde inget finnas
Som gjorde att stämning blev tragisk?
Min känsla som förälder nu
i den årliga jullogistiken
Är att målet är att klockan slår sju
Innan nån hunnit bli besviken
Eller är jag onödigt rädd för schism
För att jag ej vill tappa kontrollen
Kanske är min julcynism
Nåt som följer naturligt med rollen?