Om den fulaste formen av fröjd
Handlar följande lilla vers
För visst får en väl inte va nöjd
När en ser på nån annans pärs?
När en lämnar två trötta glin
Som trots nyvakenhet samarbetar
Och en nånstans i periferin
Ser hur annan förälder stretar
Med en skrikande, trotsande pilt
Som har vaknat på helt fel sida
Och gråter och fäktar vilt
Och en ser hur föräldern lida
Och en tänker ”det är inte jag”
Och tackar sin lyckliga stjärna
För att just denna enda dag
Var det inte mot mig nån spjärna
Reaktionen borde va empati
Med den stackars föräldern en ser
Visst borde en ta parti?
Men en går därifrån och ler