Trettondagsmorgonens ångest är hård
Slut nu på julefriden
Granen som vilat mjukt i vår vård
Ska plötsligt nu gå ur tiden
Frågade ”Är inte känslan bisarr?”
Julgranen stirrade, sa ej ett barr
Stod där så naken och frusen
Saknade juleljusen
Småbarnsföräldralyrik
Småbarnstiden är helt unik
Ingen annan fas i livet är den lik
Tillåt mig vara lite mer specifik:
Det är som en obetald heltidspraktik
Med ständig bakläxa i livspedagogik
Du får som en master i livslogistik
Du får smaka på inkonsekvensens logik
Du får vandra omkring som en levande lik
Du får för lite sömn, desto mer polemik
Du får utsättas ofta för skarp kritik
Du får skulden för allt enligt slug metodik
Du får såriga öron av eviga skrik
Du får öva upp din överlevnadsteknik
Allt för att du fört vidare din genetik
Med det finns också sidor av vacker lyrik
Som att känna dig älskad, beundrad och rik
Som att få en smart och komisk replik
Som att få stå bredvid och agera publik
Och se hur nån utvecklar finmotorik
Och får egenart och karakteristik
Utvecklar empati, humor, etik
Och växer upp och blir helt magnifik
Så trots att det innebär en del dramatik
Och din tillvaro ändras i sin systematik
Och du på några år går från fräsch till relik
Och far i raketfart mot geriatrik
Finns i världen ingen så ljuv musik
Som det ljuva ljudet av dina barns skrik
Om snålhet, vishet och fåfänga
Trimmer inköpt, håret kort
Hela burret trimmats bort
Fåfängan skrek ”snälla,nej!”
Snålheten sa ”Tyst med dig!”
Hade jag mints historiken
Visste jag: jag blir besviken
Snålheten är dock rätt lömsk
Visheten orimligt glömsk
Därför det mig ej förvåna
Att snålheten vishet håna
Och elakt bedra
Igelkott blir jag
Visheten senkommet minns
Att andra lösningar finns
Fåfängan ynkligt gråter
Men jag mig själv förlåter
Slaget är avgjort
Snålheten vann stort:
Sparat femhundra spänn
Det här kommer jag göra igen!
Helgstart
Fredag natt, kvart över ett
Barntassar på vår parkett
I vår säng sen kryper opp
Mellan oss, en liten kropp
Mjuk och mysig, varm och go
Kryper runt, får ingen ro
Söker närhet till nån som
Gör att han kan somna om
Värmer sig hos mamma
Somnar meddetsamma
Klockan noll tre trettiosju
Fot i huvet har jag nu
Lägger gossebarn tillrätta
Somnar om strax efter detta
Senare, vet inte när
Vaknar till med stort besvär
Håller på att ramla ur
Flyttar ungen, somnar sur
Lördag morgon, noll sju tolv
Tassar åter på vårt golv
Går mot soffan resolut
Tydligen är natten slut
Kommer åter, hämtar far
Som hoppats få ligga kvar
Barnkanalen sätts igång
Lägger mig på vår schäslong
Storebror ansluter snart
Dagen har nu fått sin start
Slumrar lite, rimmar vers
Frukostservice nu begärs
Släntrar slött för trappa ner
Börjar inse mer och mer
Dagen är igång
Natten blev ej lång…
Hjulrim vid nyår
Om humlan nu kan flyga trots en påtaglig rondör
Och vi av vanlig mjölk kan göra både ost och smör
Om vi kan vandra kring på grund av jordens dragningskraft
Och andas för att gasblandning rätt syremängd har haft
Och leva för att solen ligger lagom långt ifrån
Och utvecklats från encelliga till den här nivån
Om nu evolution har lett fram till de vi har blitt
En ras med hjärna stor nog till att tänka ganska fritt
En ras som tagit herravälde över vår planet
En ras som lärt sig bruka jord och elektricitet
Nog kan en tycka då att det helt rimligt vore att
Vår avkomma förstod att en ska sova varje natt
Att fleråriga exemplar väl rimligen förstod
Att mat är näringskälla även när den ej är ”god”
Att för att uppnå önskad standard på livskvalitén
En måste upprätthålla grundläggande hygien
Men priset vi betalar för hög kognitiv nivå
Är att de ungar som föds fram allt detta ej förstå
Att vi får lägga halva livet på att lära ut
Att mat ej slabbas runt med utan ska in i vår trut
Att en gör bäst i att kanalisera aggression
Att språket används för att idka kommunikation
Ja, på ett skrikigt menlöst barn vi lägger all vår kraft
Och får sen aldrig åter all den ork vi innan haft
Och just när vi har lärt avkomman allt det här till slut
De tar sitt pick och pack och utan tack de flyttar ut
Så sitter en där sliten, trött, förvirrad, allmänt mör
Och snart därefter blir en gammal, sjuklig och sen dör
Och avkomman har parat sig och är just då i färd
Att lära upp en ny generation allt om vår värld
Ja livets ekorrhjul det snurrar vidare ändå
Och när nån blivit trött och trillar, nån ny kliver på
Så snurrar hjulet, tiden går, och nya föds och dör
Men någon gång ibland en kan fundera på varför…