Våra barn är ena veritabla små minnesmaskiner
Som kan återge exakta filmcitat
Ändå kan de enkelt glömma bort vardagliga rutiner
Sånt som påklädning och handtvätt innan mat
Den jag älskar och har gift mig med har minne av detaljer
Och kan måla vacker episod linjär
Hon minns mammas klänning när de plockade liljekonvaljer
Men hon minns ej vägen till vår mataffär
Själv jag glömmer både saker som har hänt och vad jag kände
Vad jag sagt och vilka filmer jag har sett
Och detaljer runt allt viktigt, och när nu det var det hände
Men minns pinkoder jag hade nittioett
Det är därför som jag känner ett behov att återgiva
Vad som händer uti vardan i mitt liv
Jag försöker fånga minnen när jag sätter mig att skriva
Och så är det ett rätt festligt tidsfördriv
Så om min förmåga ännu mer av ålder skulle sina
Och jag bara sifferföljder kommer håg
Kan jag tänka att små verser väcker minnen som är mina
Nåt att avnjuta i livets epilog…
Jag tycker ej generellt
Att kollektiv bestraffning ska va aktuellt
Men det är ingen mänsklig rättighet
Att smälla en raket…
…såvitt jag vet:
Därför lagstadga om pyroteknik
Så folk slipper gå omkring med panik
Ta bort möjligheten för allmänheten
För att stoppa idioter utan samveten
Som gör att rädslan får övertaget
Som göder oron och obehaget
Som gör att hundar skaka
Att oskyldiga får smaka
På terror och hot
Från tanklös idiot
På frustration
Från en generation
i desillusion
Och de vuxna som kunnat förklara
Vad som gäller för att undvika fara
De vill alls inte ansvara
Är i sammanhanget en bristvara
Kan tänkas för andras ungar rädda vara?
Det hävdas ju vara för nöjes skull
Men det argumentet kastar de omkull
När de smäller mot folk
Fyller bägaren med smolk
Och plötsligt ett par dar efter jul
Är det inte längre kul
Så inför nyårsnatten
Förbjud fyrverkerier för katten
Och ge dem istället lite tomtebloss
Det räckte ju gott för oss!
När en är riktigt liten
Från längtan är en fri
För att få upp aptiten
Krävs synligt stimuli
Sen lär en sig att snacka
Och omvärld smått förstå
Och hoppas på en macka
Delad i tuggor små
Sen börjar en att greppa
En perioditet
På tisda’n redan peppa
För lördagsgottighet
Med raffinerat socker
Som godis, kakor, läsk
En erfar njutningschocker
Effekten är grotesk
En lärt sig då att minnas
Just där i livets färd
Att vissa saker finnas
Som är väl väntan värd
Just då när detta händer
En ny förmåga väcks
Ja, längtan låga tänder
Som sedan aldrig släcks
Och högtider en snappa
En minns att de är kul
En frågar mamma, pappa
”Hur långt är det till jul?”
Och när sen julen händer
Med godis, klappar, flärd
Signaler hjärnan sänder
Att den var väntan värd
Sen bygger hela livet
Och lyckan en del säg
På att en tar för givet
Att vänta är ok
Och luster undergräva
Och visa disciplin
Att slita och att sträva
Och nära fantasin
Om lön för prestationen
Till den som är strävsam
Om gratifikationen
Som hägrar längre fram
En längtar sen att slippa
Från dem som har kontroll
Och navelsträng en klippa
Och tar sig vuxenroll
En börjar även drömma
Om vad en ”kommer bli”
Och sakteliga glömma
Behov att vara fri
En vill slå rot och landa
Och göra karriär
Och sin genpool uppblanda
Med nån en håller kär
Och längtan kulminerar
Just då när ny person
I livet debuterar:
Ens egen lilla klon!
Men där nånstans det vänder
Ny riktning längtan tar
Ja, därefter det händer
Att det som en gång var
Blir föremål för tankar
Blir minnen som förgylls
Som längtans portar bankar
Och ens visioner fylls
Av minnen utav lycka
Där bakom gläntad dörr
En kanske börjar tycka
Att det var bättre förr
En kanske börjar drömma
Om tiderna som var
En blir rädd för att glömma
Ens gamla ungdoms dar
En närmar sig paniken
En vill ej glömma bort
En vill ej bli besviken
Att resan var så kort
Och sen där fram mot slutet
En tappar kompetens
En sitter där förtrutet
Och lider av demens
En kan ej längre skilja
På enkla stimuli
Helt borta är ens vilja
Kvar finns blott nostalgi
Ens livs funktioner sänkta
Och dröm om morgondag
Blott till en sak en längta:
Till sista andetag
