Kategori: Orimligt

Utkast till midsommarordlista:

Krimskrans – midsommarkrans med lite väl mycket utsmyckning

Miss-sommar – midsommar med regn och rusk

Midsomnar – när nån mätt, otörstig och belåten somnar till vid sittande bord under midsommarfesten

Kidsommar – en midsommar präglad av barnens tider och behov

Midsångare – en person som sjunger endast vid midsommar

Gubbröra – midsommarfest med mycket alkohol och många äldre herrar

Fler förslag?

Jag har alltid varit medveten om att jag har goda förutsättningar. Jag kommer från en kärnfamilj med två förvärvsarbetande, kärleksfulla och friska föräldrar och en retlig, men vänlig och överbeskyddande storebror. Jag har haft ett socialt gynnsamt sätt och ett väl grundat självförtroende, och själv varit frisk och kry i stort sett. Jag har haft det lätt för mig i skolan och haft fysiska förutsättningar att, under de år i min uppväxt då det var måttstocken, vara med och mäta krafter på skolgården, lekplatsen och andra relevanta arenor. Mitt utseende har inte varit någon gratisbiljett till framgång, men inte heller någon nitlott i livets estetiskt-sociala tombola.

På det stora hela får jag nog påstå att jag på många områden ”legat över medel”. Då även min analysförmåga legat relativt högt har jag varit smart nog att generellt dra mig ur situationer och aktiviteter där jag ”legat under medel”. Därmed får jag, möjligen lite självgott, påstå att jag kunnat välja att ingå i sammanhang som kännetecknas mer av framgång och acceptans än motsatsen. Jag har med andra ord varit, och är, en ”övre medelmåtta”.

Utifrån kan tyckas att jag, med de förutsättningarna, har haft goda möjligheter att ”lyckas i livet”, vad nu det kan betyda. Lyckas är dessutom vad jag vill påstå att jag gjort på många plan. Jag har bildat en egen liten familj som jag älskar högt, kommit en bra bit i någon form av yrkeskarriär, har hållit på mycket med musik och varit, och är, en betydande del i många synnerligen trevliga sociala sammanhang.

Min analytiska förmåga, parad med relativt god självkännedom, lättja och rädsla att misslyckas har dock gjort att jag sällan valt att sträcka mig lite längre, ta lite större risker, våga utmana mig själv ett snäpp förbi min egen bekvämlighetszon. Jag skulle vilja påstå att jag gömt mig, och smält in, i grupper av övre medelmåttor och därmed kanske aldrig riktigt testat om jag är mer än så på något plan. Det innebär att jag t.ex. stått på en scen framför en publik långt mer än femhundra gånger, men bara en handfull av dem ensam eller som huvudsakligt ansvarig för publikens upplevelse. På så sätt har jag kunnat vara del i framgång, men undvikit att behöva känna mig ansvarig vid utebliven dito.

Jag har helt enkelt valt att inte spänna bågen i rädsla att behöva ”lyss till den sträng som brast”. Detta har inneburit att jag kunnat gå omkring med en känsla av att ingen, allra minst jag själv, vet var gränserna för min förträfflighet går. ”Jaså, tyckte de inte det var bra? Jaja, det är nog mest för att jag inte ansträngt mig så hårt. Jag vet ju att jag kan bättre!”

Det har funnits ett par tillfällen där nackdelarna med denna inställning blivit mer tydliga, och då ångesten firat triumfer, mer om dem en annan gång, men på det hela taget har detta varit en jag-förstärkande, välfungerande inställning till livet.

Så började jag, som en del vet, publicera grötrim på min blogg för att par år sen, även där med klara övre medelmåttighets-inslag: Jag kallar det rim eller grötrim, inte dikter. Jag publicerar i princip allt jag knåpat ihop, väl medveten om att kvaliteten varierar. ”Nej, det är mer ett tidsfördriv, en del gillar korsord, jag gillar rim, jag menar inte att jag är nån poet. Nej, jag vet att kvaliteten är väldigt skiftande” (tankebubbla: jag anstränger ju mig inte så mycket för att bara de bästa rimmen ska få plats, jag lägger ju inte tiden för att verkligen finslipa, jag kan ju egentligen bättre…).
Lik förbannat får jag medge att detta varit mer att stå längst fram på scenen, blottad, än vad det mesta annat jag gjort i livet har varit. Och visst är det så att även om jag omtalar det som ”rimmade, diskbänksrealistiska dagboksanteckningar” bär jag själv på (halv-)hemliga drömmar om att en dag bli utgiven, uppmärksammad och hyllad. På samma gång gömmer jag mig lite i formen. Det känns tryggt att utgå från rim och rytm. Formen och strukturen är satt, det är bara att fylla i och knåpa på för att få färdigt ett alster. Jag har dessutom slugt nog valt en arena där relativt få medtävlande finns synliga för mig, lite som att välja att tävla i en sport med färre utövare i hopp om att få plats på prispallen…

Samtidigt har detta fritidsintresse med tiden vuxit och antagit en ny, klarare form. Jag har börjat inse att jag helt enkelt gillar att skriva, och vill testa mig fram och se om folk gillar att läsa det jag skriver.

Det är med alla dessa saker i bakhuvudet (och en del i ”framhuvudet”) som jag nu tar nästa kliv ut i det okända, sträcker mig lite längre, tar lite mer risk, spänner bågen…
…och lägger till en ny, egen kategori här på bloggen:

Välkomna till ”Orimligt” – stället där rim, struktur och underfundiga punchlinedrivna texter undvikes till förmån för mer löpande, ej formbunden text.
Min tanke är att texterna här ska ha ”kåserikaraktär”. Slog därför upp ordet kåseri och fann att det kännetecknas av korta, resonerande texter, ofta skrivna i talspråk. Skriva kort är inte min grej, och talspråk vete tusan. Resonera kan jag i alla fall, och det är vad jag tänker försöka göra.

Behovet av feedback är outtömligt (fråga min fru om du inte tror mig), men rädslan för misslyckande ligger fortfarande som en tung filt över mig, så skriv gärna vad du tycker om denna nya kategori och idé, men var gärna varsam. Är du osäker på hur du ska framföra din åsikt, gör som jag. Skriv din feedback, läs igenom den innan du skickar, och lägg in 1-2 brasklappar per mening, så du luddar till det tillräckligt för att jag ska kunna välja att tolka även den mest svidande lusingen som en kindsmekning, om än från en otvättad, valkig hand ?.

Vad tror ni, kan detta bli något som kan vara lite småtrevligt att läsa?