Grötrimliga minnesanteckningar från småbarnslivets mikropauser
Fader vår som är i köksdelen
Frukostvarden ska fram
Det tillkomme din like!
Ske vår vilja, såsom vid kvällningen
så ock på morgon!
Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder,
trots att ej vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och avled oss icke från frestelse
även sån som är av ondo.
Ty sockret är fritt och tvn och rätten till nedrighet!
/barnen
På familjesemester vi kajkar omkring
Gör allt möjligt och ingenting
Ett mysigt litet projekt
Campar och hälsar på släkt
Varje kväll vi slår oss till ro
På nytt ställe där vi kan bo
Nya härliga lägen
Som vi letar fram längs med vägen
Krabbfiske, hyrbåt, sova i tält
Mysigare än jag mig föreställt
Efter hand en börjar bli van
Vid sommarns familjekaravan
Barnen anpassar sig som barn gör
Sover klart mindre än de bör
Och när dygnsrytmen är kass
Mutas med godis och glass
Härliga bad från morgon till kväll
Mycket glädje och lite gnäll
Men mellan varven förstås
Barnen matvägrar och slåss
Mitt i det jag stannar till ett tag
Känner en känsla av obehag
Lyssnar på tjat så genant
Känner det låter bekant
Tänker ”men barnen sköter sig väl
För gnäll och tjat finns ej skäl”
Tänker ”lugna ditt sinn!”
Tills jag inser att rösten är min…
När en ser någon annan bära
Samma skjorta som en själv har
Ja, då kan en nästan svära
På att skjortan ny karaktär tar
Har en tur bärs den av någon hivig
Och vinner i värde direkt
Situationen kan dock bli knivig:
”Kan jag bära den lika fräckt?”
Har en otur bärs den av nån sjaskig
Med kulmage och med mjäll
Då blir recensionen taskig
Och skjortan känns inaktuell
Ja, på slika grubblerier jag glänta
Och skriver en liten harang
När jag på yngste sonen vänta
På IKEAs lunchrestaurang…
Jag är inte traditionellt maskulin
Sitter hellre med ett rim och ett glas vin
Än att på en sportmatch gå
Dricka bärs och heja på
Skrika gällt om hur de bränner strategin
Men nånstans därinne i mitt inre rasa
Lidelse som ibland får mig att förfasa
Ty hur mycket jag än vill
Kan jag inte sitta still
Om jag får en chans att tända upp en brasa
Det är något med just eld som fascinera
Som får mig att bara vilja elda mera
Och om jag får en fullmakt
Att vara dagens eldvakt
Kan jag enkelt mina barn helt negligera
Och jag undrar om min tydliga passion
Är en manlighetens manifestation
Eller är det bara så
Att jag när jag eldar få
Barnfri tid och chansen till kontemplation?
Detta rim skrevs för två år sen idag, men oron är fortfarande densamma…:
Jag har inte tänkt så mycket på det där
Men nu är den stora stunden faktiskt här
Det är dags att släppa taget
Och nu möta obehaget
I att inte alltid vara sonen när
Våran lekplats är typ 30 meter bort
Det känns långt bort men jag vet att det är kort
Där går han och plockar sniglar
Och dem mot varann uppviglar
Men min oro är av en helt annan sort
Och det obehag som gnager inom mig
Handlar inte om att han ska skada sig
För trots att hans fantasi
Kan bli ganska vild och fri
Är min oro faktiskt kopplad mer till dig
För vem du som går förbi är jag ej vet
Som ser honom leka där i sorglöshet
Och i slutet utav dikten
Kom den sorgliga insikten:
Jag har tappat tron på en hel mänsklighet!
Men en ljuspunkt där mitt i min cynisism
Som fått mig att med mitt jag känna en schism
Kanske handlar det om rollen
Och att släppa på kontrollen?
Är det vanlig, enkel tvångsneuroticism?