Vissa poeter kan med språket beskriva starka, mörka känslor. Likt dem en kan känna under en lång, tuff läggning efter att en känt att en bjudit på det bästa av sig själv. I-landsproblem, jovisst men likväl äkta känslor i stunden. Ursäkta min banala travesti, herr Lagerkvist, och till dem av er som tolkar bokstavligt, släpp det. Även i detta försök att beskriva ångest finns ett visst mått av självdistans och försök till humor, annars skulle aldrig rimmet hamna här…:
Läggning, läggning är min arvedel
Min uppgift svår
att hjälpa gli på färden
Nu yvar trötta gli
mot nattens grova hand
Nu knaka fogarna
av glinens fröjder
Så argt mot sovrummets
förkrympta valv
jag stirrar kallt,
frustrerat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner sängens vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot hårets slitna testar
Ack, mina naglar biter jag från fingrarna,
mina skinkor river jag såriga, ömma
mot pall av aspeträ,
mot barnstim jag tar spjärn
och mot de många orden!
Läggning, läggning är min arvedel,
Min uppgift svår
Att hjälpa gli på färden
