Julimorgonens sol är varm
Tältduken fylls av imma
Campinglivets opraktiska charm
Känns ej i morgontimma
Luft ur madrassen har pyst ut
Svett rinner ner längs ryggens slut
Ungarna sover oroligt
Det är fan vad det ska vara soligt!
Dröjer mig av lättja kvar
Vill inte starta dagen
Bultande huvudvärk jag har
Det kurrar tomt i magen
Snart till servicehus en ska gå
Köa till toa, koka vatten och så
Sen en kopp kaffe och macka
Slutligen leta och packa
Sen till campingbadet vi gå
Barnen ska badas och svalkas
När deras lekar mot handgemäng nå
Lunch eller glass får nalkas
Livet pendlar mellan skratt och skrik
Varje dag är den förra lik
Gnäll i solsken befäster
En känsla av småbarnssemester
Ett rim från exakt denna dag förra sommaren då vi var på Legoland. Jag fascinerades/förfärades av hur vissa föräldrar tagit sig dit och betalt surt förvärvade entrépengar, för att sen vara sura och gnälliga på sina barn.
Sura föräldrar på lekland
Det månde man skratta åt
De åkt runt rike och land
Kanske t.o.m. flyg eller båt
De kommer till stimuliriket
Och betalar dyrt i entré
I trängseln de surar till sniket
När barnen vill det, eller det
Semesterkassan spenderas
På hygge för barnens skull
På plats de sen irriteras
På sina trötta, överrumplade gull
Så startar de argumentering
Och skäller och belägger med skuld
En orimligt kass investering
Av deras surt förvärvade guld
En liten fundering såhär några dagar efter senaste galejet. Och tänk på att det är inte killen i filmen som skrivit brevet. Inte bara han i alla fall. Eller?? Som ni även märker används här inte neutrala beskrivningar av rimmets könstillhörigheter. Erfarenheten säger att det inte behövs i detta specifika fall…
För festligt ändamål
Till mat och alkohol
En tänker lätt
Att det blir rätt
Med lite sång och skrål
Fram åker en gitarr
Och till godtyckligt arr
Allsköns talang
I allsångsklang
Med känsla och med darr
Och stämmor lägges till
Nån läser innantill
Nån wailar schysst
Nån mumlar tyst
En kan knappt sitta still
Fram till en given gräns
På fest helt rätt det känns
Men alla vet
Att måttfullhet
Krävs som ingrediens
Och när nån tittat bort
Och ställt gitarren kort
Utan invit
Han smyger dit
Snabbt som i sprintersport
Han strupen vätat har
Och är redo och klar
För egenkär
Gitarrkonsert
Tills han är ensam kvar
Vem är denne sadist?
Ni vet såklart, javisst
En får ej hämnd
På självutnämnd
Lägereldsgitarrist
En partytrubadur
Som helt utan censur
Sin skåpmat kör
Till festens kör
I stenhård diktatur
Och under styrning hård
Han tar dem i sin vård
De vänta få
Och hoppas på
Att han hittar ackord
Dylan och Rönnerdahl
Det är en startsignal
Han tröttar ut
Tills de tillslut
Når festens grand final
Visst känner han sen skam
Över soloprogram
Men nästa fest
Vid given gest
Han åter kliver fram…
Vad kan en lära av barnens gråt?
Den är rätt enerverande emellanåt
Låt mig denna morgon beskriva
Jag lovar att ej överdriva:
Vi startar när äldste en leksak skulle ta
Och lillebror bölade ”den hade jag”
Och riktade mot näsan ett kraftfull spark
Trots att han är liten han är ganska stark
Storebrors gråt bröt fram
Och lillebror bölade av skam
När de slutat gorma, slåss och träta
Och storebror kommit till oss för att äta
Han satte klistermärke på sin näsa
Som modern råkade fel avläsa
Hon tolkade det som ett skämt och skratta
Det var ju ett plåster, det borde hon fatta!
Och innan vi kunde begripa
Han började åter att lipa
Under tiden kom lillebror för frukostpålägg
Men aj då, för varmt var hans nykokta ägg
Dessutom var äggen vi skala
Alldeles på tok för hala
Så återigen lipa båda två
Och lillebror reste sig snabbt för att gå
När han gick iväg sade jag ”ok”
Strax efter detta jag ångrade mig
Ty elak jag varit som sagt just så
Det var som att jag tvingat honom att gå
Hans skrik gick ej att överrösta
Hans moder gick för att trösta
Hon avledde lillebror snabbt, rutinerat
På ett par minuter hon vändning presterat
Sen hoppa han ner från en stol
Och fick beröm för att han är cool
Hon skulle ju inte sett hans hopp!
Hur kunde hon titta? Vilken flopp!
Han började åter att gråta
Och ville ej mamma förlåta
Under tiden jag gick till storebror
Som ritat en teckning med kulspets och snor
Men den var inte riktigt klar
Och förstördes totalt av blicken från far…
Så för tredje gången gossarna gnydde
In i våra telefoner vi flydde
Och satt och surfade tyst
På en stund ingen sa ett knyst
Av bråk gör de inga halvmesyrer
Men tiden läker alla blessyrer
Nu har gossarna frukostbordet tömt
Och gråt och förtvivlan verkar va glömt
Borta är morgongråtchocker
Och de har fått nödvändigt socker
Nu är vi på lekplats och plockar bär
Och gossarna leker utan besvär
Vad kan en då lära av barnens gråt?
Som är så enerverande emellanåt
De gråter en skvätt tills ögat blir torrt
Ja deras förtvivlan är häftig men kort
Jag grubblar, fast ej lär det båta
Kanske bara får låta dem gråta?
