The digital paradox

Testade vingarna på engelska häromdagen…

While new and groundbreaking technique
Gives you a more global work week
With coffee’s and tea’s
With friends overseas
Giving you a global sneak peek

It poses some questions for me
In the long run I’m curious to see
If communication
Through this automation
Might lose nuances of esprit?

Millenniums of utilization
Of our full configuration
With gestures and pose
Face, voice, hands and toes
we’ve reached a detailed calibration

Which to some extent includes presence
To get to the absolute essence
Where communication
Becomes co-creation
Of our intellectual quintessence

So, looking at the current hype
Of tools such as Tinder and Skype
Can we verify
That we clarify
What we mean before we “left swipe”?

Or do these new channels of reach
leave us with less channels of speech
where only through wording
we will be left herding
Our human bond, risking to breach?

Or am I just old and boring
Is there really no use ignoring
Extended foundation
For communication
Should I stop nagging, start exploring?

Principspiralen

Jag har en väldigt envis del
Som håller på principer
En del av dem är rakt av fel
Till och med jag begriper

För den skull ska ni inte tro
Att jag på dem då släpper
Ja, på sin höjd det händer nog
Att jag till truten täpper

Och låtsas att jag håller med
När nån dem motbevisar
Med huvet lite lätt på sned
I tystnad jag avvisar

Och håller kvar principen fast
Som jag ju vet är galen
Sen ligger det mig själv till last
I felprincipspiralen

Vad är det då som gör att jag,
Helt fri från pragmatik
Kan vägra lyssna på förslag
Trots påtaglig logik?

Jo, jag har efter analys
Funnit tre element
Som gör att hjärnan min mest brys
Med fler motargument:

Det första handlar om behov
Att ej låta mig styras
Det sätter rimlighet på prov
Och egna val bedyras

Det andra är nog min stolthet
Som sätter sig emot
Att någon bättre än jag vet
Det ser jag som ett hot

Det tredje är stabilitet
Som jag mig tror behöva
Min ändringsobenägenhet
Kan mig ibland bedröva

Och även om jag nog ibland
Princip ifrågasätta
Så är det svårt i efterhand
Att rättesnöre rätta

Effekten av det här ihop
Är en tydlig profil
Som ej lätt faller i fallgrop
Och är ganska stabil

Som inte kappan fort har vänt
När vindvändning är hel
Som är stabil och konsekvent
Även när jag har fel…

Hustomten…

Februarionsdagens kväll är här
Mörkret runt husen är tätt
Sedan åtta jag ensam vaken är
Står här och viker tvätt
Frun och barnen somnade snabbt
Nån lillelördagsstämning finns här knappt
Sån är barnsfamiljsmekanismen
Och den krassa diskbänksrealismen

Står där så grå vid tvättstugedörr
Grå mot en nytvättad driva
Tvekar som många kvällar förr
Vill ej stryka, vill hellre skriva
Tittar mot högen där skrynkliga plagg
Ligger som smärtsam samvetstagg
Lägger ner telefonen besviken
Var är vardagsromantiken?

Prokrastinerar så gott jag förmår
Skriver en tredje vers
Samvetet som en bakfylla slår
Av överjag skärpning begärs
”Passa nu på när du ensam gå
Rimmen får så mycket tid ändå!”
Kan ej längre med rimmade dikter
Undvika vardagliga plikter…

Om hur historien skapar oro inför framtiden…

Det nyss framkommit har
Att på skola jag gick
Fram till nu fick va kvar
En rätt läskig prick
Som man hade på känn
Var en tveksam filur
Han var vuxen men
Ändå ledarfigur

Som tuff kille i klass
Sån som lyda man bör
Som med retorik vass
Kan få folk utanför
Och när det sig begav
Minns jag tydligt och klart
Rykten honom omgav
Av tvivelaktig art

Aldrig såg jag väl nåt
Men, rannsakar jag själv
Borde vi väl förstått:
Ingen rök utan eld

Vi var barn, inte han
Kunde vi tatt itu
Med att det de nu fann
Stoppats då, inte nu?
Och satt stopp för ett sätt
Som vi kände helt klart
Var helt fel, inte rätt
Ja, det var uppenbart

Där han slugt valde ut
Någon ensam utsatt
För att sen resolut
Leka råtta och katt
Bygga upp en tillit
Hos en bräcklig person
För att sen bit för bit
Mana fram affektion
Nån som han ganska snart
Lyckades övervinna
Fastnade i framfart
I hans jakt på ung kvinna

Ja, vad kunde vi gjort
Vi som stod där bredvid?
Detta jag mig nu sport
Och kan inte få frid
Men om jag ärligt ska
Vara mer realist
Då min fråga får ta
En något annan twist:

Kanske var inte vi
Några smarta strateger
Men den värld han fanns i
Den var full av kolleger
Var det ingen som såg?
Var det ingen som hörde?
Fördes ej dialog
Om hur han sig uppförde?

Var fanns deras kurage
När de såg vad som skedde?
Hade han kamouflage
Som han med dem förledde?
Eller var de som vi
Helt livrädda för
Att hans tyranni
Satte dem utanför?

Inget svar lär jag få
Och det är ett problem
Ty snart ska mina små
In i samma system
Som jag vill lita på
Ger dem trygghet och ro
Dessa tankarna då
Ger mig tydlig oro

Att i tjugofem år
Eller klart mer än så
En som han chansen får
Att ostört hålla på
Trots att han blivit sedd
Av så många jag vet
Var och en, feg och rädd
Om grupptillhörighet
Låtit honom va kvar
När vi skulle sagt ”Nej!”
För det här jag som far
Kommer oroa mig…

Vi är bästa bröder, du är ett bröd…

De ofta konkurrerar
Om vår uppmärksamhet
Ibland de provocerar
varann med envishet

De gnäller och domderar
Och testar sitt humör
De experimenterar
I nästan allt det gör

De på varandra skyller
Och bråkar med passion
Ja, dagarna de fyller
Med argumentation

De kan i timmar gnata
Och skapa turbulens
De kan varandra hata
Och känna konkurrens

Men sen ibland det händer
När en minst anar nåt
Att plötsligt allting vänder
Som om de har förstått

Att brorsan är den enda
Som alltid följer en
Han är som den utsända
Som alltid är ens vän

Han känt en hela livet
Vart med i ur och skur
Han känner till motivet
Till varför man blir sur

Han vet vad man ej gillar
Och vad man föredrar
Är glad att våra killar
Alltid varandra har

Som sällskap uppå färden
De har sin egen bror
Det är de två mot världen
Ibland mot far och mor…