Sommarhot

Årets första fästing
har nu satt livet till
Den klättrat upp på Hildings arm
och satt där tyst och still

Där fick den ingen kärlek
och ingen sympati
Dess öde blev en hård pincett
och vild pyromani

Där hör ni hur det går
när ni muckar med oss
Jag klämmer er med tången
och gör er till tomtebloss

/13 juli 2017

Ödets ironi

När våra söta små
Var vakna klockan elva
Ja, då vi tänkte på
Att få tid för oss själva:

”Lalandia en heldag
Det borde göra susen
En tvååring som badat
Blir säkert trött och frusen
Så lägger vi dem tidigt
Och får vår vuxentid
Det kommer att gå smidigt
Vår plan är helt solid”

Vi lekte, rutscha kana
Och skvätte, simma runt
Ibland av gammal vana
Vi var där det var grunt

Och barnen var som galna
Som äkta vattendjur
Vid 19 gnistan falna
När storebror blev sur

”En halvtimme, hemturen
Sen ska saken va klar!”
Jag höjde temperaturen
Och tystnad kom till svar
En snabb blick i backspegeln
Det såg lovande ut
Men undantag till regeln
De vaka resolut

När vi till rummet skyndat
Och lagt dem snart i koj
De barnböcker vi fyndat
De tyckte var rätt skoj
Men benen ville spralla
Och sömnen locka ej
Till slut vår lille Fralla
Var ensam kvar med mig

För storebror han la sig
Bredvid sin väna mor
Och hon fick tiden ta sig
Att lugna storebror
Och när till slut den lille
Till ro fick komma ner
Min fru och äldste kille
Var inte vakna mer

Jag lyfte honom ner
Till deras syskonbädd
Men jag och ingen mer
Var för vuxentid beredd
Nu sitter jag i mörker
Och filar på en dikt
Och tar från minibaren
En öl av ren, skär plikt

Så går det med ens ränker
Man smider åt de små
Men trots det jag nog tänker
Vi har det gött ändå
Med dessa två små charmtroll
Vi fördriver vår tid
Och får se dem på vart håll
Bli till individ

Det enda vi kan sakna
Är våran vuxenstund
Då vi får vara vakna
Efter de mött John Blund
Men en dag ska vi glömma
Att det har vart såhär
När vi sitta och drömma
Och undra var de är

Och när de blivit stora
Och ynglat av sig sen
Och friheten förlora
Då kommer det igen
Då lyssnar vi lakoniskt
På gnället om sömnbrist
Och svarar helt ironiskt
”Skrattar bäst som skrattar sist!”

/23 juli 2017

Sju pappor

Sju pappor, sju pappor på knattefotbollskamp
De skriker, de gormar tills man nästan får kramp
Och pojkarna springer omkring och sparkar boll
Och ingen av dem har på vart den far någon kontroll

Sju pappor, sju pappor på största allvar tar
Hur det går i matchen och vem som bollen har
Nervösa små pojkar de gör ingen revolt
Vill hellre göra rätt så deras pappa kan bli stolt

Sju pojkar, sju pojkar som hör på pappas skrik
De lär sig att av prestation blir man unik
Att vinna det räknas de redan alla vet
Det har de redan sett på pappas aggressivitet

Sju pojkar, sju pojkar går sen ut i sitt liv
Tar för sig och hörs och får credits för sitt driv
De lärt sig att kampen och vinsten spelar roll
Det kommer de att leva efter även utan boll

Sju pojkar blir män och på näthinnan behållt
Att lyckas är viktigt så pappa kan bli stolt
Har de även lärt sig av retoriken vass
Att om man gör ansträngning men ej lyckas är man kass?

Ett oväntat nyår

Nyårsfirandehetsen var svår
När året kom till ända
”Var ska vi fira nyår i år?”
Var en fråga som tog mången vända
För vår del blev det tidigt klart
Innan julen kom i sin vanliga fart:
I vår egen närregion
Med andra i vår situation

Men 2016 ville inte som vi
Och ut bröt virusinfektioner
Vi undrade ”Hur ska nu detta bli?”
Vi fick svika gamla traditioner
Vi snuvade blev på att träffa folk
Och bilen gick sönder, vilket bägarsmolk
Vi fick hemma i huset vara
Denna snörvliga, ynkliga skara

Promenad med vagn till ”po Limhamn” vi gick
Sakta men säkert vi ställde om
Handla mat och dricka för kvällen vi fick
Kände att alla andra blev ”dom”
Från en förnimmelse av oönskad vabb
Var vägen till bättre tankar snabb
Känslan av fest sig spred
Och ingen av oss led

Tydlig känsla av nyårskalas
Alla var klädda fina
Surdegspizza och champagneglas
Vissa ”läska” och andra ”vina”
Oh vilket party familjen fick
Timmarna sprang snarare fram än gick
Hoppas vi virus får
När det åter blir dags för nyår!

/1 januari 2017

Bristande bilintresse

I ett välment kvällsförsök,
för att skapa garanti
Jag i motorhuven dök
för att ladda batteri

För imorgon är av vikt
Att vår bil oss ej bedrar
Den till varje pris sin plikt
Måste göra när vi far

För att ej svika mitt jag
Vår kupé jag ville låsa
Men min kunskap äro svag
Om personbilskuriosa

Jag kan inget om mojäng
Men jag tror fast på devisen
Att jag själv är bäste dräng
Så ni kan ana surprisen

När jag låst till vår kupé
Och omöjliggjort för tjuven
Kopplat på min laddare
Och stolt smällde igen huven

Då en insikt sig infann
Som en kall kår längs ryggraden
Jag mig i dilemma fann
Nåt så till den milda graden:

För att öppna huven jag
till kupén tarvar tillträde
Men i stil med Murphys lag
Jag mitt korkade avskräde
Kopplat batteriet ur
Och med låsknapp ej kan styra
Min säkerhetsprocedur
Morgondagen äventyra:

För en stund jag tänkte si
Att min låsneuroticism
Parad med idioti
Sätter mig i egoschism

Långsamt började jag förstå
Att imorgon blir på cykel
Men då plötsligt kom jag på:
Dörren kan öppnas med nyckel!!!

/18 januari 2017