Ödets ironi

När våra söta små
Var vakna klockan elva
Ja, då vi tänkte på
Att få tid för oss själva:

”Lalandia en heldag
Det borde göra susen
En tvååring som badat
Blir säkert trött och frusen
Så lägger vi dem tidigt
Och får vår vuxentid
Det kommer att gå smidigt
Vår plan är helt solid”

Vi lekte, rutscha kana
Och skvätte, simma runt
Ibland av gammal vana
Vi var där det var grunt

Och barnen var som galna
Som äkta vattendjur
Vid 19 gnistan falna
När storebror blev sur

”En halvtimme, hemturen
Sen ska saken va klar!”
Jag höjde temperaturen
Och tystnad kom till svar
En snabb blick i backspegeln
Det såg lovande ut
Men undantag till regeln
De vaka resolut

När vi till rummet skyndat
Och lagt dem snart i koj
De barnböcker vi fyndat
De tyckte var rätt skoj
Men benen ville spralla
Och sömnen locka ej
Till slut vår lille Fralla
Var ensam kvar med mig

För storebror han la sig
Bredvid sin väna mor
Och hon fick tiden ta sig
Att lugna storebror
Och när till slut den lille
Till ro fick komma ner
Min fru och äldste kille
Var inte vakna mer

Jag lyfte honom ner
Till deras syskonbädd
Men jag och ingen mer
Var för vuxentid beredd
Nu sitter jag i mörker
Och filar på en dikt
Och tar från minibaren
En öl av ren, skär plikt

Så går det med ens ränker
Man smider åt de små
Men trots det jag nog tänker
Vi har det gött ändå
Med dessa två små charmtroll
Vi fördriver vår tid
Och får se dem på vart håll
Bli till individ

Det enda vi kan sakna
Är våran vuxenstund
Då vi får vara vakna
Efter de mött John Blund
Men en dag ska vi glömma
Att det har vart såhär
När vi sitta och drömma
Och undra var de är

Och när de blivit stora
Och ynglat av sig sen
Och friheten förlora
Då kommer det igen
Då lyssnar vi lakoniskt
På gnället om sömnbrist
Och svarar helt ironiskt
”Skrattar bäst som skrattar sist!”

/23 juli 2017

%d bloggare gillar detta: