Nödvändig separation

Har lämnat min son på femårspartaj
Han släppte motvilligt min hand
Förväntansfull och lite skraj
Utrustad med cape och huggtand

Han ville egentligen ha mig där
Men ”alla andra” föräldrar försvann
En dragkamp mellan frigörelse och att vara när
Där grupptryck och mod till sist vann

Jacka och skor och en vink till hejdå
Och från festen jag sakta gick
Men jag kan inte sluta tänka på
Hur han berörde mig med sin blick

Jag tyckte mig se att han inte ville va stor
Att han ville ha mig kvar
Motstridiga tankar i huvudet for
Och jag grät en skvätt till svar

Jag aktivt eftersöker ensamtid ju
Och fick ett par timmar åstad
Men det enda jag tänker är ”vad gör de nu?”
Och ”är min lille pojke glad?”

Och jag är faktiskt inte dummare än så
Att jag förstår att detta här
Är en ny fas han nu gett sig in på
Som sakta mot vuxenliv bär

Som sakta oss driver mot separation
Något som jag vet måste ske
Vi har börjat omförhandla vår relation
Det finns inget mer naturligt än det

När han kräver fullständig närvaro av mig
Jag tänker ”självständighet vore fröjd!”
När han nu visar tydligt ”Gå, det är ok!”
Varför blir jag då inte nöjd?

Jag vill att han ska bli en stark individ
Och bryta sig loss i processen
Och om det nu för första steget var tid
Varför är jag orolig och ledsen?

/11 februari 2017

Ingen tid att spilla, följ mig eller gilla 🙂
error