Dags att släppa taget…

Detta rim skrevs för två år sen idag, men oron är fortfarande densamma…:

Jag har inte tänkt så mycket på det där
Men nu är den stora stunden faktiskt här
Det är dags att släppa taget
Och nu möta obehaget
I att inte alltid vara sonen när

Våran lekplats är typ 30 meter bort
Det känns långt bort men jag vet att det är kort
Där går han och plockar sniglar
Och dem mot varann uppviglar
Men min oro är av en helt annan sort

Och det obehag som gnager inom mig
Handlar inte om att han ska skada sig
För trots att hans fantasi
Kan bli ganska vild och fri
Är min oro faktiskt kopplad mer till dig

För vem du som går förbi är jag ej vet
Som ser honom leka där i sorglöshet
Och i slutet utav dikten
Kom den sorgliga insikten:
Jag har tappat tron på en hel mänsklighet!

Men en ljuspunkt där mitt i min cynisism
Som fått mig att med mitt jag känna en schism
Kanske handlar det om rollen
Och att släppa på kontrollen?
Är det vanlig, enkel tvångsneuroticism?

Ingen tid att spilla, följ mig eller gilla 🙂
error

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.