Skärmfri höst i skogen

Blekingenattens frost ligger tungt
Vintern så smått kopplat greppet
Sitter vid brasan och rimmar lugnt
Njuter av höstlovspeppet
På internet vi funnit logi
Uppe i skogen via airbnb
Uti en röd liten stuga
Endast det bästa må duga

Bort ifrån aktivitetshysteri
Vi har begett oss att njuta
Frånvaro av det som vanligen vi
Låter vårt liv omsluta
Bort ifrån konsumtionsapati
Bort ifrån Wi-Fi och Apple TV
Nervositet hos oss alla
Hur ska vi detta palla?

Dagen avnjutits i skog och vid sjö
Fiske- och svampplocksagenda
Varm choklad och korv med brö
Slåss om att brasan få tända
Balsam för själen med ljuvlig natur
Umgänget mestadels gått i dur
Skojat och pratat och trätit
Lax och en smulpaj vi ätit

Imorrn när vi vaknar äldste fyller år
Vi ska hans fölsedag hylla
Hoppas vi alla tillsammans förmår
Dagen med lyxighet fylla
Sju är nån typ av magisk gräns
Hoppas vi undflyr skärmabstinens
Hoppas magin stannar kvar
Så att nästa år vi åter far!

Av ständig omsorg…

En liten travesti på en fin, ganska allvarstyngd dikt, skriven av husguden Ferlin:

Av ständig omsorg för familj och kneg
På grötrim jag alltmera teg

Gott folk som uppsöker diktafån
går nu ofta tomhänta därifrån.

Och några läser nåt äldre
Men vissa skippar det hellre

Gott folk må undra vad helst de vill:
Varför står denna blogg helt still?

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Min ambition ej försvinner
Det är bara att jag inte hinner.

Ja, busy är jag till övermått
och har på To-do’s just nu överskott.

Så de få rim som jag nu lägger ut
Får vittna om att rimmandet ej är slut.

Så ber jag er vänligen, bara
Att bloggen ej dödförklara.

Fader vår som är i köksdelen…

Fader vår som är i köksdelen
Frukostvarden ska fram
Det tillkomme din like!
Ske vår vilja, såsom vid kvällningen
så ock på morgon!
Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder,
trots att ej vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och avled oss icke från frestelse
även sån som är av ondo.
Ty sockret är fritt och tvn och rätten till nedrighet!
/barnen

Till Ven!

Nu blåser havets friska vind
ifrån sydväst
Och smeker Diktafånens kind
av alla vindar bäst!
Till Ven, till Ven
till sol, ledighet och bara ben
Till Ven, till sol,
Med bara ben
Till Ven!
På snitslad led är livet fritt,
ej trives tvång,
När havet mumlar, grönt och skitt,
Helt fullt av alg och tång
Till Ven, Till Ven
Min sommarferie gör entrén
Till Ven, till sol,
Nu åker en,
Till Ven!
Svälj härligt, alkoholfri öl, svälj i vindens dust,
Flyg fram med fröjd mot ferie säll
i stundens högsta lust!
Till Ven, till Ven
till sol, ledighet och bara ben
Med sol, till Ven,
Med hjärtats lust,
Till Ven!

Läggning, läggning är min arvedel

Vissa poeter kan med språket beskriva starka, mörka känslor. Likt dem en kan känna under en lång, tuff läggning efter att en känt att en bjudit på det bästa av sig själv. I-landsproblem, jovisst men likväl äkta känslor i stunden. Ursäkta min banala travesti, herr Lagerkvist, och till dem av er som tolkar bokstavligt, släpp det. Även i detta försök att beskriva ångest finns ett visst mått av självdistans och försök till humor, annars skulle aldrig rimmet hamna här…:

Läggning, läggning är min arvedel
Min uppgift svår
att hjälpa gli på färden

Nu yvar trötta gli
mot nattens grova hand
Nu knaka fogarna
av glinens fröjder
Så argt mot sovrummets
förkrympta valv
jag stirrar kallt,
frustrerat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner sängens vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot hårets slitna testar

Ack, mina naglar biter jag från fingrarna,
mina skinkor river jag såriga, ömma
mot pall av aspeträ,
mot barnstim jag tar spjärn
och mot de många orden!

Läggning, läggning är min arvedel,
Min uppgift svår
Att hjälpa gli på färden