En fundering om vita lögner och gränser…

När familjen är samlad, förenad
Och fokus är på våra glin
Blir stämningen snabbt förorenad
Och de beter sig som svin

Så går en i veckor och bävar
För när den andre reser bort
För hur en möter dessa rävar
När laget är en spelare kort

Och dagen den andre beger sig
En darrar som asplöv i storm
Då börjar de små att bete sig
Och söker snart samarbetsform

De tar på sina egna kläder
De samtalar och hjälper till
Samtidigt som en sig klart gläder
En blir tveklöst lite rådvill

Sen efter ett par dar på resa
Vi återförenar vår grupp
Då uppstår konflikter och nesa
Som söndrar och splittrar vår trupp

Vi vill utopin utöka
Kan vi på nåt sätt komma dit,
Och nå harmonin som vi söka
Med hjälp av en lögn, om än vit?

Om vi, bara rent hypotetiskt
Iscensatt skenseparation
Då skulle vi rent teoretiskt
Få lugnare hemsituation
Eller kanske det ej vore etiskt?
Och kanske nås ej intention?

Nej kanske vi hellre ska njuta
Av samarbetsviljan ändå
Och glädjas åt att de uppskjuta
Konflikter till när vi är två

Ja, kanske vi ska inspireras
Och kopiera det som går
Så slipper vi skensepareras
Då tror jag vi bättre mår

Möjliga avtryck av uttryck för inre övertryck?

Jag förstått att passiv aggressivitet
Är en tydlig del av min personlighet
Jag är inte särskilt stolt
Men gör ej heller revolt
Mot min introverta explosivitet

Om dess ursprung har jag nog hyfsad insikt
Det är resultat av rädsla för konflikt
Parad med en envishet
Och en tro på att jag vet
Rätt och fel och delar med mig av ren plikt

Om jag inte höjer rösten då och då
Risken är att lagret sakta fylles på
Så jag agg mot världen hyser
Och att frustrationen pyser
Så jag gnäller onödigt på mina små

När de vår morgonrutin ej respekterar
Vägrar borsta och klä på sig, obstruerar
Schemat hamnar lätt på glid
Så vi ej kommer i tid
Jag frustrerad står och hyperventilerar

Till slut kräver psyket nån form av ventil
För att hålla denne individ stabil
2-åringen får utstå
Resultat av stressnivå
Och min ton i gnället är rätt infantil

”Nu när du ej hjälper till är det ditt fel
Att det ej blir frukost för din brorsas del!”
Ordens svåra innebörd
Lämnar honom oberörd
Jag får hjälpa till och släppa mitt utspel

När han sen i bilen utan gnäll och gråt
Tittar på mig och uttalar snällt ”Förlåt”
Utav samvetskval jag lider
Och en tanke i mig svider:
Hur påverkas de av hur jag bär mig åt?

Ska de lida av sin faders oförmåga
Att få utlopp för sånt som mitt inre plåga?
Ska mina klimpar av guld
Växa upp och känna skuld
För att jag mitt inre inte möta våga?

Det kan hända att jag är alltför dramatisk
Denna fråga för mig är dock problematisk
Och att jag skriver på vers
Om min inre kontrovers
Den approachen är för mig rätt symptomatisk…

Läggningsparadoxen

När barnen verkar trötta
När klockan slagit sju
Då tittar vi glatt på varann jag och min kära fru
Sen går vi in och lägger
Och upptäcker rätt snart
Att barnen ej kan somna trots vi boken har läst klart

När de tvärtom är pigga
Och ej lagda vill bli
Vår ögonkontakt då har inslag av melankoli
Sen tas initiativet
Och barn får hänga på
Och innan nån vet ordet av de sover båda två

Jag stundom har funderat
Om varför det är så
Är vi helt värdelösa på att känna av dem två?
Eller så kan det vara
Att vi har känt helt rätt
Men att de jävlas för att de vår ögonkontakt sett?

Vad som är rätt och riktigt
Har ingen konklusion
Kass omdöme känns inte bra, jag tror konspiration!

Den fulaste formen av fröjd

Om den fulaste formen av fröjd
Handlar följande lilla vers
För visst får en väl inte va nöjd
När en ser på nån annans pärs?

När en lämnar två trötta glin
Som trots nyvakenhet samarbetar
Och en nånstans i periferin
Ser hur annan förälder stretar

Med en skrikande, trotsande pilt
Som har vaknat på helt fel sida
Och gråter och fäktar vilt
Och en ser hur föräldern lida

Och en tänker ”det är inte jag”
Och tackar sin lyckliga stjärna
För att just denna enda dag
Var det inte mot mig nån spjärna

Reaktionen borde va empati
Med den stackars föräldern en ser
Visst borde en ta parti?
Men en går därifrån och ler

Ett löfte om svar på livets mysterium

Jaha, då var klockan nio
Och boysen har somnat till slut
Det tog som en fullängdsbio
Innan jag ur rummet gick ut

Jag satt och läste saga
Till ljudet av kiknande skratt
De till storyn fick bidraga
Och skojade om ditt och om datt

Vi pratade om smörgåspålägget
Det var faktiskt riktigt nice
Storebror om hönan och ägget
Och lillebror mest om bajs

När lillebror somnat för natten
Ville storebror i samtal förbli
Han släppte skojet och skratten
För en stund av filosofi

Då kom frågor som är så stora
Om ursprung och oändlighet
Att man kan sig i dem förlora
Ty svaren finns ingen som vet

Och när vi en stund fått resonera
Han valde att vända sig om
Jag satt kvar en stund och fundera
Fram tills hans tunga sömnandning kom

Jag insåg att dessa frågor
På vilka jag själv mycket tänkt
Nånstans längs vägen blivit plågor
Som jag därför ej mer tanke skänkt

Ja, att åren fått nedslipa
Mitt sökande efter svar
Att behovet att världen begripa
Är inget jag orkat ha kvar

Då kom en uppfriskande tanke
Om föräldraskapets logik:
Om jag nu ej lagt till min manke
Att greppa om livets mystik

Så kommer jag inte undan
För nu i föräldraroll
Blir detta som andra rundan
Och nu förväntas jag ha koll!

Så när barnen om livets gåta
Vill prata och söka svar
Kommer ingen mig förlåta
Om jag ej orkar stanna kvar

Och skulle då ni, mina vänner
Ha varit lika lata som jag
Och släppt taget om frågor ni känner
Är svåra och ger obehag

Om ni då kan tänka er vänta
Ni som läser min grötrimslyrik
Så kan ni rätt snart er förvänta
Ett rimsvar på livets mystik