Om barns nyfikenhet och vuxnas ideal

Man inbillar sig att man vet
Allt mera för varje år
Det är riskmedvetenhet
Som av erfarenhet man får

Man ser det lätt på de små
De har ”mycket kvar att lära”
Orädda ger de sig på
Saker som oss vuxna förfära

De tävlar och mäter sin styrka
Och viker inte för nåt
De tänjer på gränser och yrka
På att kunna sånt de inte förstått

Det är riskomedvetenheten
Som gör att de ej kan skrämmas
Det är nyfikenheten
Som än ej hunnit hämmas

Och lärkurvan är brant
När man inte ser några gränser
När vad som helst kan va sant
Och allt är guld som glänser

Sen får de erfarenheter
Som gör dem riskmedvetna
Som gör att deras aktiviteter
Blir vettiga men sketna

Och för detta vi dem berömma
Och säger att de blivit stora
Att de slutar vakendrömma
Att de fantasin förlora

Så står de där vuxna en dag
Och har kommit ur puberteten
Men vad hade hänt, undrar jag
Om vi hyllat naiviteten?

/20 juni 2017

Ingen tid att spilla, följ mig eller gilla 🙂

Överlevnadsstrategi

Bilder som får mig att le om jag blundar:
Hussar och mattar som liknar sina hundar
Fullvuxna män på alltför små cyklar
Folk som har snöre runt halsen med nycklar
Barbröstade män som har lyft skrot
Folk som upptäcker att de fått p-bot
Mjukisbyxor till högklackade skor
Ansiktet på föräldrar till barn som glor

Tvångsmässigt rattgrepp när nån övningskör
Blickar som vandrar bland barn i kör:
När körledaren står och dirigerar
Och allt annat barnen distraherar

Folk som möter nån som de känner sådär
Där osäkerheten skapar besvär
Och den ordlösa kommunikationen fallerar
Så den ene i oförändrad takt promenerar
När den andre stannar in enträget
Och utbrister ”Hej, hur är läget?”

Män som förklarar nåt de inte kan
För nån som kan det, men som inte är man
Där finns inte mycket att vinna
Sånt görs rätt sällan av en kvinna

När nån möter en okänd blick i en hiss
För att sen vika ner med förläget fniss
Och sen mumlar ”Hej” och inte får svar
Och angsten sprids och stannar kvar

Såna bilder kan ändra allt på en gång
När pannan veckats och jag blivit vrång
När strumpor som satts på plötsligt kastas bort
Och min morgonstubin blivit onödigt kort
En bild kan då ge mig nödvändig distans
Och hjälpa mig att återfå önskad balans

Så tyck vad du vill om min ironi
Men kom ihåg, det är överlevnadsstrategi

/23 maj 2017

Ingen tid att spilla, följ mig eller gilla 🙂

Tankar från busskuren

När bussen är två minuter tidig
Men ändå inte stannar opp
När en vagnstyrande småbarnsförälder
Kommer springande i full galopp

Det är då man börjar begrunda
Och förstå all världens misär
Varför kanoner och bomber dundra
Och vi förstör våran atmosfär

Varför ensamma människor i bilar
Kör korta sträckor var dag
Och koldioxiden ilar
För vår lättja och vårt välbehag

När man står där kvar på en gata
Och ser bussen köra bort
Man förstår varför vi hata
Och döma varandra hårt

Varför länder utvidgar gränser
Och hotar med väpnad konflikt
Varför terror och våldsinfluenser
Har i världen en tyngande vikt

Det är där när min tinning pulserar
Och jag väser bak sluten tandrad
Och om bussolyckor fantiserar
Och är allt annat än glad

Det är då jag förstår konflikten
Som ligger djupt i min själ
Det som skiljer sanningen och dikten
Och som hindrar mig att göra väl

Det är däri man först måste söka
För att finna människogåtans svar
För att vi ska kunna försöka
Vara vänliga mot alla och envar

Om man där söker skolen man finna
Och ge människans godhet en skjuss
-Sådärja, då fick jag tiden att rinna,
Och här kommer nästa buss

/28 maj 2017

Ingen tid att spilla, följ mig eller gilla 🙂

Nattliga funderingar om livet

Så sitter man här i sin man cave
Det kunde jag aldrig trott
Så sitter man här i sin man cave
Och tänker på litet och stort

Gitarr och rosé i duralex
Jag spelar en nyfunnen sång
Kreativt eller ålderskomplex?
Jag vet inte själv ens en gång

När jag tänker tillbaks på säsongen
Vars tid sakta rinner ut
Jag stannar upp i sången
Och startar ett rim resolut

Och vad är det då jag vill berätta
Från nyinvigd manstillflyktsort?
Är osäker men vet detta:
Den här sommarn gick ruskigt fort

Eller är det jag som blivit sävlig
Så att världen känns oväntat rapp?
Är åldrandets väg så jävlig
Att den gör en slö och slapp?
Eller samlas perspektiven
I ”Erfarenhetsackumulation”
Så att sammanlagd tid fördriven
Är nämnare i en ekvation
Där täljaren är styrkeaffekten
Av en genomlevd livssekvens
Och kvoten är mått på effekten
Det har på vår existens?

Om det stämmer skulle det innebära
Att en eländig tragedi
Skulle mindre i själen skära
Ju äldre och mer garvade vi bli
Med detta skulle jag kunna leva
För det känns ju ganska bra
Att ett sår, ett ärr eller en reva
Skadar mindre ju äldre du va
Men om även glädje och gamman
Är offer för denna ekvation
Är det rimligt att anta att ålder
Ger avtagande lyckofunktion

Och vem f-n vill då bli äldre
Om upplevelsen blir mindre värd?
Då hade man mycket hellre
Blivit yngre längs livets färd!

Så tänker jag i min man cave
Upptagen av nya teorin
Jag pausar och trycker på save
Måste fylla på mera vin…

16 augusti 2017

Ingen tid att spilla, följ mig eller gilla 🙂