Lucka nitton, en nystart

Fadern så sakteliga piggna till
Fråga vad de ville göra
”Inte vet vi, men vi inte vill
Våran natur mer förstöra!
Ej äta kött, åka bil eller flyg
Ej köpa kläder av färgat tyg
Sluta tro skräp kan försvinna
Börja att återvinna”

Lucka arton, dröm eller verklighet?

Gossarna plötsligt vaknade till
Sittandes vid tv-skärmen
Bakom dem fadern satt helt still
Dåsande lugnt i värmen
Barnen såg på varandra spänt
”Var det en dröm eller har detta hänt?
Det är nog sant i alla fall,
Varför har vi annars overall?”

Lucka sjutton, ett uppdrag

”Nu ska ni alla bege er hem
Ej mer behöver ni lära
Hjälp nu varandra övertyga dem
Om att vår jord ni bör ära
Lär dem att de inte äger vår jord
Lär dem att deras plikt ej är fullgjord
Förr’n de kan regenerera
Mer än de konsumera”

Lucka 9-16, för de senfärdiga

Testar i år för omväxlings skull, och som en liten adventsutmaning, att skriva min rimkalender som en sammanhängande saga. Har dock insett att det, på en blogg som visar senaste inlägget först, kan vara svårt att få en kontext för dem som kommer in sent i bilden. Har därför beslutat mig för att köra tre uppsamlingsheat a 8 verser. Se det som en julig treenighet om ni så vill…

Här nedan vers 9-16, håll till godo

9
”Världens barn, jag har tagit er hit
För att nåt viktigt berätta
Människan blivit en parasit
Vi måste ställa tillrätta
Av jorden, er värd, som näring ger
Kräver ni bara mer och mer
Ni frossar och övergöder
Och biter den hand som er föder

10
Många är djuren som hatar er
För hur ni dem behandlar
Och ni blir bara fler och fler
Som jorden till soptipp förvandlar
Djuren och till och med moder jord
Röstat för att se er ras förgjord
Jag krävde dock en dispens
För att till bättring ge chans

11
Jag försökt att få människan att förstå
Att var handling har tydlig påverkan
Genom tro jag försökt få dem leva så
Att de gör minimal åverkan
Jag försökt med logiska argument
Med bevisning och fakta, men ingenting hänt
Ja, min slutsats tyvärr mig förfära
Människan endast sig själv står nära

12
Det är därför, barn, som vi hämtat er
Det är ni som är huvudpersoner
De vuxna förstår ej alls vad som sker
De behöver er som ciceroner
Om de förstår att vad de nu gör
Chansen till gott liv för er förstör
Kanske de kan ta reson
Och sträva mot absolution

13
Barnen i andakt såg på varann
Kände gemensamt ansvar
Språkbarriärer och hudfärg försvann
Där i stundens allvar
Samtidigt i världen utanför
Människor rusade på som vi gör
Köpte, förbrukade, slängde
Missförstod, hatade, blängde

14
Tankar och frågor var många förstås
Där ibland töser och knattar
”Hur ska vi få dem att lyssna på oss?
Vuxna tror aldrig vi fattar!”
Plötsligt från tundran, kal och karg
Uppenbara sig en hotfull varg
Med siktet inställt på de unga
Snabbt gick de ihop i en klunga…

15
Vargen drev framåt men saktade ner
På barnens handling besviken
Vanligen när han sitt byte la ner
Kunde han lukta paniken
Här stod de samlade orädda kvar
Gruppen såg ut att va helt osårbar
Barnen stod kvar där helt tryggt
Chockad tog vargen till flykt

16
Barnen i klunga stod samlat kvar
Enade starkt mot rovdjuren
”På era tvivel, där ni fick svar!”
Sade den gråa figuren
”Endast tillsammans ni lyckas kan
Omåttlig styrka ger vi varann”
Styrka att människan omdana
Bort från destruktiv vana”

Lucka sexton, omåttlig styrka

Barnen i klunga stod samlat kvar
Enade starkt mot rovdjuren
”På era tvivel, där ni fick svar!”
Sade den gråa figuren
”Endast tillsammans ni lyckas kan
Omåttlig styrka ger ni varann
Styrka att människan omdana
Bort ifrån destruktiv vana”